Konsten att sörja
Det är en konst för många har en tanke om hur en sorg ska vara. Och det kanske funkar för dem men det är ingen mall som passar alla.
Och det är ingen sorg som är den andra lik. Bara för att våra mammor har cancer betyder inte det att vår sorg är lika. Du har fortfarande hoppet kvar för din mamma har en annan sorts cancer, en botbar. Min mamma har en annan sort, en som är obotbar.
Vi delar samma erfarenheter när det är dags för cellgifter, vi delar samma erfarenheter när vi fick cancerbeskedet. Men sen ändras våra erfarenheter och våra förutsättningar för att sörja.
Det är ok och jag säger inte att den ena rätt och det andra är fel. Men om jag förstår din glädje och ditt hopp ber jag dig om att acceptera att jag känner en sorg.
Tro inte att jag alltid gråter. Jag gläds med, kanske mer än de flesta. För jag tar tillvara på varje ögonblick och njuter för varje bra stund.
Jag kommer kanske inte ihåg vad vi pratade om på promenaden men jag kommer att komma ihåg solen som värmde min kind, löven som singlade ner, glädjen att gå vid din sida och känslan av att just då var allt så bra.
Så låt mig få sörja. Låt mig få glädjas. Låt mig få känna alla känslor fullt ut.
För det kommer kanske en dag när du själv är i samma situation.
Jag lovar att jag aldrig kommer att tycka du är dum, jag lovar att aldrig döma dig.
För jag vet att en känsla aldrig är fel och varje sorg är unik och faktiskt vemodigt vacker.