Min mamma ❤️
Jag står mitt i det och har just nu tio bollar i luften. Släpper jag fokus tappar jag dem...
Min mamma kämpar. Hon har klarat av strålbehandlingen (heja mamma!!!) och gjort den andra cellgiftsbehandlingen (fasiken vad grym du är!!!). Och hon är trött... Hon mår illa, hon är trött, hon kämpar.
Hon vet vilken väg hon ska gå och hon vill verkligen inte må så här ❤️
Hon har sagt att hon inte vill mer och nästa vecka är det dags för ny röntgen för att se om något har hänt. Har cellgifter och strålning hjälpt något?
Förra veckan började hon tappa håret.
Vi åkte till perukmakaren och där var en trevlig dam som rakade av henne håret och hjälpte henne att hitta en peruk.
Jag finns där hela tiden för mamma.
Jag sitter med henne på sjukhuset, jag sover över när jag kan.
Jag hjälper till med vardagsbestyr vad jag kan.
Nu önskar jag att vi bodde nära och jag bara kunde kila dit. En timmes körväg åt det ena hållet känns jobbigt långt borta nu.
Jag vill krama om henne och säga att allt blir bra.
Men det kommer det inte att bli.
Jag önskar heller inte att jag kunde ta över i hennes plats för jag vill leva.
Så det enda jag kan göra är att finnas där. Att organisera och planera. Att vara ett bollplank och ett stöd.
Min fina mamma, jag önskar så att du slapp gå igenom detta ❤️